Min  hästhistoria

Jag, som så många andra ridtjejer, började min hästresa på en  traditionell ridskola när jag var ca 7 år.

Jag bara ÄÄÄÄÄÄLSKADE hästar!

Drömmen var ju att ha en kärleksfull realation till hästarna och att få bli buren i galopp över gröna ängar. Tyvärr var ju verkligheten en annan!

Jag är uppvuxen i Stockholm och i en stor stad som Stockholm, så är ju möjligheterna till att få hänga med hästar på ett naturligt sätt väldigt begränsade.

Det låg en ridskola i närheten, men det var ganska kostsamt att rida lektion och ekonomiskt sett ganska så otänkbart under min uppväxt med en ensamstående mamma och två äldre bröder. Jag vet inte hur det gick ihop sig ,men jag fick iallafall börja på ridskolan. Tack mamma : )

Jag och min kompis cyklade dit så ofta vi kunde. Vi var egentligen helt skräckslagna av allt som pågick där, det var en stor ridskola som drevs av en äldre f.d. militär, så lydnad kändes som det största ledordet både bland barn och hästar.

Vi ridskolebarn fick lära oss att det viktigaste att ta med till ridningen var

hjälm och ett ridspö. Ett spö var en självklarhet att ha vid all ridning, annars gick ju inte hästen framåt!! Vi fick också lära oss att vi måste skänkla, banka, sparka och samtidigt slå med spöt tills hästen gick framåt. Var bestämd!! Vinkla spöt!!

På´n igen tills han går framåt!! Låt ALDRIG hästen vinna!! Både vi barn och hästar blev utskällda hela tiden. Alla var typ arga, det var värsta hierkin bland skötare och ryttare beroende på hur dominant man var över hästarna.

Sååå  sorgligt! Att vi som små barn fick lära oss att bli så hårda och stränga. Stänga av den empatiska delen av oss själva med just det som skulle kunna ha varit så fantastiskt att få uppleva tillsammans med en häst. Kommunikation, närhet, respekt, lyhördehet, visdom... 

I många år trodde jag att det var så jag måste behandla hästar. Att genom våld och dominant beteende få dom att göra som jag ville.

Jag köpte min egna häst på avbetalning när jag var arton år! Då hade jag flyttat till Kungsbacka och jobbade med hästar i ett litet privatstall. Jag både red och körde in några av deras ponnies och jag tyckte att jag visste allt om hästar!!!

August som min häst hette var bara tre år och jag satte igång att rida och kräva saker av honom som var helt omöjliga för honom att genomföra, precis som att han redan var en fullt utbildad dressyrhäst!

Han var världens snällaste men efter ett tag så  började han gå undan när han såg mig komma i hagen. Lyckades jag fånga honom med hjälp av en spann havre så försökte han slita sig på väg till stallet. När jag satt upp på honom ville han inte lämna gården, när vi var ute och red så stack han iväg i full galopp och jag kunde inte kontrollera honom alls. Vi hade ingen som helst fungerande kommunikation eftersom jag inte klärt mig att lyssna utan bara lärt mig att med våld tvinga hästen att utföra det jag ville.  

Sanningen var ju att jag inte visste någonting om hur det egentligen var att möta en häst,  på riktigt.

Att kunna se och respektera varandra, att kunna ställa en fråga och vara kapabel att respektera ett nej. Det skulle ta många år innan ett sånt möte kom till stånd. 

Åren gick och jag blev mamma, jag hyrde ut August eftersom jag inte hade så mycket tid för ridning längre. och när jag väntade mitt andra barn fick August en hälta som inte läkte sig. Han blev utdömd som ridhäst av veterinär och det var bara att ta bort honom. En häst som inte går att rida kan man inte ha.

Allt detta med hästar började kännas väldigt olustigt och under lång tid så hade jag ingen större kontakt med hästarna.

Men många år senare så dök min längtan upp igen. Det jag visste nu var att jag inte var intresserad av att rida på ridskola och definitivt inte med sporrar och spö! Jag hade fått nya pespektiv och var inte intresserad av att tvinga en häst till lydnad. Nu ville jag uppleva det jag längtade efter som barn. Att kunna känna ömsesidig glädje och samhörighet med hästarna.

Jag började leta efter alternativ, och fann en kvinna, Katrin Gunarsson, som höll till utanför Falkenberg. Hon hade kurser i "indian" ridning, barbacka och endast med grimma! Det var ju en helt fantastisk upplevelse att få komma till henne och vara tillsammans med hennes hästar, att få uppleva att det kunde vara så enkelt och så roligt att vara tillsammans med hästarna.

Katrin och hennes hästar lärde mig mycket om kommunikation och känsla, och det var också hos Katrin jag mötte Chilaili, den gulligaste lilla fölungen man kan tänka sig, som skulle ta mig på en resa som jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig, och som fortfarande pågår, dagligen, 12 år senare.

Chilaili som genom sin orubblighet, fått mig att utmana mig själv.

Att inse mina begränsningar, hitta mina styrkor och mina svagheter och som visat mig vägen.

Hon har fått mig att ifrågasätta hela min tidigare självbild som en "snäll" människa, och många är de stunder jag varit såå lessen och tänkt att hon hatar mig. När jag inte lyssnat på henne utan plockat fram något av mina gamla invanda dominans beteenden har hon tydligt visat sitt missnöje.

Hon har aldrig bitit eller sparkat mig eller någon annan, men visar alltid tydligt var hennes gräns går. Inga oklarheter där inte!

Men här vi nu, Jag och Chilaili, och vi har startat Horse n`Heal tillsammans, för att vi människor ska få möjlighet att lära oss av hästarna, hur vi kan må och bli en bättre människa.

Under de senaste 7-8 åren har jag gått  kurser och utbildningar som har hjälpt mig att komma vidare i min önskan att kunna förstå djuren och även mig själv :

• Handledning i djurkommunikation av Lena Ranstrand, djurkommunikatör.
• Utbildning i djurkommunikation, Flockdynamik, Hästars visdom och en massa annat hästvist hos Susanna Davidsson, beteendevetare och djurkommunikatör.  www.hästvis.se
• Mioridning, kommunikativ ridning, med hjälp av Jenny Gustafsson, www.medvetensamvaro.net
• The Trust Technique, videokurs i hur man bygger förtroende och anknytning mellan människa och djur. videokurs i djurkommunikation. www.trust-technique.com